Ändlösa äventyr på smalspåret

300_2957_full

Är man uppvuxen med smalspåret finns minnena kvar. Den speciella doften och dunket när man passerar rälsskarvarna. Nu ska nästa generation få uppleva mitt barndomsminne.

Efter att vi tagit del av alla regler och skrivit på avtalet är vi redo för avfärd. Dottern är för kort för att cykla och sätter sig lite tjurig i passagerarstolen. Cykelhjälm på huvudet och cykelkorg på styret. Allt är klappat och klart.

När man fått upp farten är det så lätt och trampa att man kan sitta och njuta, till och med släppa styret.  Dottern tjuter av förtjusning.  Att hon inte fick trampa verkar som bortblåst. Ser bara att munnen rör sig men hör inte ett ljud. Ljudet eller oväsendet som kommer från hjulen som skaver mot rälsen dränker det mesta. Rofylld nostalgi eller inte?

Efter att ha passerat igenom djupa skogar, kört igenom bergspass, skrikit oss hesa i nedförsbacken är vi framme vid sjön, vår slutstation. Vi stannar upp på järnvägsbanken och njuter av utsikten att se vatten på båda sidorna av spåret.

Väl framme känns det skönt att ha fast mark under fötterna igen. Dottern har redan hittat ett perfekt ställe att duka upp picknicken på. En stenhäll precis vid vattenbrynet. Den medhavda matsäcken har väl aldrig smakat så bra som nu. Med tårna doppade i vattnet lutar jag mig tillbaka och njuter av solens värmande strålar.

Efter nästa två timmer är det dags för att cykla tillbaka. Nöjda med äventyret påbörja vi resan hem. Ett lagom äventyr som gör avtryck i minnet.