En tur på spåret

Jag vrider på den runda röd-gula stoppskylten på grusperrongen i byn Vena. Ensam  står jag på perrongen och ser den gula rälsbussen dyka upp i grönskan långt där borta på det smala järnvägsspåret. Den stånkar och stönar när den tar sig fram längs rälsen. Rälsbussen bromsar in och den unge konduktören med gammaldags konduktörsväska och mössa hoppar av och hälsar mig välkommen ombord. På tåget finns såväl barnfamiljer med matsäck som pensionärer och cyklister som valt att vila benen en stund med cykeln bredvid.

Det fläktar ljummet in igenom den öppna fönsterluckan.  Grenar slår in genom fönstret samtidigt som de svischar förbi.

Den gamla rälsbussen tuffar på i lugn takt. Inne i kupén luktar det gammalt och att sitta på sätena är lika hårt som det måste ha varit då denna rälsbuss gick i reguljärtrafik mellan Hultsfred och Västervik. Men det är en del i helhetsbilden. Det är bara de gamla koffertarna som fattas, och det är lätt att föreställa sig hur det var förr när det var detta tåg som man tog för att besöka sjukhuset i Västervik eller för att uträtta andra ärenden. Det är inte för inte som ett gäng entusiaster idag arbetar hårt för att bevara Smalspåret och dess historia.

Byarna där vi gör stopp avlöser varandra. Naturen däremellan är ögonbedövande vacker med  ängar, småländska stenrös, kossor och små sjöar. Det riktigt luktar sommar. Från Tuna torg ljuder tonerna av glad blåsmusik. Det är lockande att hoppa av tåget för att stanna kvar och lyssna.

Men rälsbussen tuffar vidare mot kusten och Västervik. Den unge konduktören erbjuder oss kaffe och bulle.

Man får inte ha bråttom när man åker Smalspåret. Snarare ska man se det som ett tillfälle att slappna av, reflektera och njuta av naturen.

I kombination med ett par timmar i Västervik och allt som staden och kusten har att erbjuda, blir det en perfekt utflykt för såväl äldre som yngre.