Vad är det för läte

Fågelskådning från fågeltorn i Hulingens fågelskyddsområdeFågelskådning från fågeltorn i Hulingens fågelskyddsområde

Trots att solen håller på att upplösa morgondimman är det svårt att urskilja varifrån ljudet kommer.Jag stannar. Står stilla. Lyssnar.

Nattfukten håller fortfarande allt levande i ett kyligt grepp. Jag andas in och mina sinnen förnimmer en mixtur av dofter som varsamt registreras. Blommande hägg, förmultnande löv, en aning liljekonvalj och som en underton doften av sötvatten. Plötsligt kommer lätet igen bakom mig och uppifrån. Jag vänder mig sakta om samtidigt som det återigen ljuder genom grenverket . Ett raspigt urtidsliknande kraxande fortplantar sig genom diset. Samtidigt som solen släpper ner några strålar mellan de knotiga träden ser jag en rörelse i den spirande grönskan. En gulvit dolk kommer sakta fram och åtföljs av två gula stirrande ögon. Blicken naglar fast mig i marken och våra blickar möts under några sekunder. Plötsligt får dolken liv och  med ett skränande vecklas två väldiga vingar ut och varelsen lyfter. En ormlik hals fälls upp och de bärnstensgula ögonen genomborrar mig en sista gång innan skuggan försvinner bort.

Jag står kvar en stund och min puls börjar sakta gå ner när jag inser att det var en häger som jag nyss mött. Jag går sakta vidare och undrar hur länge jag varit här och om jag egentligen vet vart jag är någonstans. Myggen som enkom för mig bildat en hel kör framför nu ett stycke som antagligen skulle döpas till ”Stilla blodsugarvals i höga C#”. Fler och fler tystnar och jag anar att de gått in för landning…

Jag hinner precis ta några steg då jag upptäcker två mörka skepnader stående i  min väg. Svartklädda som två ninjor med oranga knivar står de mitt emot varandra helt tysta. De tar ingen notis om mig överhuvudtaget. Tystnaden bryts i en ljudlig explosion av läten samtidigt som de ryker ihop några meter framför mig. De går lösa på varandra och skriker, sparkar och hugger vilt omkring sig. Inte föränn de rullar ner  i en vattensamling lugnar de ner sig och tycks komma överens om att morgonens slagsmål är över. Jag får för mig att de nickar artigt åt varandra, bugar och ger sig av åt varsitt håll. En tacksamhetens tanke far genom mitt huvud och jag är glad över att jag inte själv måste kränga på mig en ninjadräkt tidigt på morgonen och gå ut för att försvara mitt revir.

Dom är koltrastar och morgontidiga slagsmål hör vardagen till.

Jag vet att jag måste ta mig hem och jag går vidare. Fågelsången är närmast öronbedövande och det känns som jag tar mig fram genom en regnskog där det fuktiga diset bestämmer vilka hemligheter som ska förbli dolda och vilka som kan släppas.

Ett vasstrå vajar till och en juvel i azurblått, smaragdgrönt och lysande rött förstärker den tropiska bilden. Den fixerar blicken och tyngdkraften får den att falla ner och bryta vattenytan. Sekunden senare sitter den med en nyfångad liten abborre. Förvånad över att livet är slut glittrar den i kungsfiskarens näbb.

Vad är klockan och vart är jag?

”Hej!”

”Hej!” säger jag lika reflexmässigt som förvånat. En äldre dam är ute och rastar sin hund och nickar vänligt när hon går förbi. Den äkta blandrashunden som  troligen bara finns i ett enda exemplar tittar inte ens på mig. Kanske den analyserar vittringen av ett nyss avbrutet koltrastslagsmål. Regnskogen glesnar och öppnar upp sig och människornas boplats tar vid.

Sjön Hulingen glittrar i morgonsolen som nu hunnit upp en bra bit.Jag möter flera motionärer och hundrastare när jag viker av från strandpromenaden och efter några minuter är jag hemma. Kaffebryggaren puttrar och jag tittar ut genom fönstret.

”Jag tar nog en promenad ner till Alkärret i morgon också.”

Äventyret finns utanför dörren!